Hur hittar fåglar vägen
Fågelflyttning. Ca 85 % av de i Sverige häckande fåglarna flyttar till ett annat område under vintern, men man vet än i dag inte exakt hur de hittar vägen till övervintringsplatserna. Hos en del fåglar som flyttar i flock, gäss, lär sig ungfåglarna vägen av de vuxna, men i de flesta fall måste fåglarna redan under sin. De kan gå längre än nästan några andra landlevande djur. De tycks ha ett genetiskt minne för urgamla vandringsvägar.
En av arterna har dessutom påverkat den mänskliga historien mer än någon annan art. Inte minst flyttfåglarnas rörelser över jordklotet. Fast från början förstod man inte ens att de flyttade. Filosofen Aristoteles funderade exempelvis på varför svalorna alltid försvann på hösten, och föreslog att de tillbringade vintern i hålor i marken. Så sent som på talet skrev Linné att de övervintrade på sjöbottnarna. Först i modern tid förstod man att de flyger ner till tropiska Afrika när vintern närmar sig.
I dag vet vi att en sjättedel av det totala antalet fågelarter, cirka 1 av knappt 11 , flyttar långa sträckor. Det absoluta långdistansrekordet innehas av silvertärnan som flyger i sicksack över oceanerna från häckplatserna i Arktis ner till övervintringsområdet i Antarktis. Den totala årliga flygsträckan har nyligen uppmätts till uppemot 90 kilometer! Trots denna ansträngning finns det silvertärnor som blivit 30 år och kan då ha flugit sträckan jorden— månen sju gånger.
En annan havsfågel, gråliran, ligger inte långt efter. Lirorna tillryggalägger 65 kilometer när de rör sig mellan häckplatserna runt Nya Zeeland och vinterområdet i norra Stilla havet. Återfynd av svenska trollpipistreller har gjorts i södra Frankrike, och samma art har i Ryssland visat sig flytta mellan Moskva och Svarta havet, en sträcka på drygt 1 kilometer. Annars är företeelsen, av naturliga skäl, långt ovanligare än bland fåglarna.
De flesta däggdjursarter är helt enkelt inte byggda för att vandra långa sträckor. Men inom två grupper är beteendet relativt vanligt — dels bland de havslevande valarna och delfinerna, dels bland hovdjuren. Den längsta migrationen i havet, cirka 17 kilometer, står knölvalarna för när de förflyttar sig fram och tillbaka mellan ekvatorn och Antarktis. På land innehas rekordet av de nordamerikanska vildrenarna, caribouerna.
Avståndet mellan deras sommar- och vintervisten är 1 —1 kilometer. De vandrar i stora hjordar mellan sina sommarvisten långt uppe på tundran till vinterbetet söderut i de stora barrskogarna. Fast inga djur rör sig förstås i absolut räta linjer. Räknar man den totala sträckan som tillryggaläggs toppas listan av vargarna och vildåsnorna i öknarna i södra Mongoliet.
De sicksackar fram och tillbaka inom väldiga områden och kommer inom loppet av ett år att ha vandrat så långt som drygt 7 kilometer, eller lika långt som avståndet mellan Stockholm och Nairobi, fågelvägen. Beteendet är mycket ovanligt bland reptiler men vanligt bland fiskar där exempelvis ål och lax är berömda för sina vandringar mellan söt- och saltvatten.
Stannfåglar och flyttfåglar
Många arter ute på de stora oceanerna, framför allt hajar och tonfiskar, simmar mycket långa sträckor under loppet av ett år. Migration är hyfsat vanligt även bland insekterna — vandringsgräshoppor, fjärilar och trollsländor kan förflytta sig förbluffande långa sträckor trots att de verkar alldeles för bräckliga för att kunna stå emot väder och vind. Frågan är varför djur beter sig på det här sättet? Vad får dem att vandra, flyga eller simma tusentals kilometer?
Vad är själva poängen med alltihop? Helt klart utsätter sig arter som förflyttar sig långa sträckor för stora faror. De bränner också enorma mängder energi. För att beteendet över huvud taget ska kunna utvecklas måste alltså de potentiella vinsterna vara påtagliga.
MIGRATION – naturens fantastiska massfenomen
Att fördelarna verkligen är stora framgår tydligt av ett intressant faktum — långvandrande djur är normalt mycket talrikare än stationära djur. Ett slående exempel är Serengeti i Östafrika. Där är antalet individer bland de vandrande arterna — zebra, gnu, thomsongasell — fyra gånger fler än antalet individer bland alla de övriga arterna. Orsaken är att flyttande arter utnyttjar områdets växtlighet mycket effektivare än de arter som mestadels står stilla på samma plätt året om.
Det främsta skälet till uppkomsten av långa vandringar är just detta — att maximera födointaget genom att öka tillgången till rikliga men kortlivade och tillfälliga födoresurser. På våra breddgrader handlar allt om växlingen mellan sommar och vinter. Det är förklaringen till att merparten av alla våra fåglar är flyttfåglar. Cirka miljoner fåglar lämnar Sverige på hösten. Bara en tiondel så många stannar kvar här på vintern.
Vår fågelfauna skulle vara extremt fattig om inte de flesta fåglar hade förmågan att dra söderut när vintern lägger sin döda hand över naturen. Vi skulle inte ha några insektätande arter alls i landet — inga svalor, sångare, sädesärlor eller flugsnappare.