Svart färg som används i dagstidningar
nästan universellt symboliserar blå kontroll och lugn, röd symboliserar passion och kraft, men svart betyder varierar beroende på situationen. färgen svart kan tala volymer om en person och hur de uppfattar sig själva, och det kan också säga mycket lite om en person. Intresset för färger exploderade i sociala medier , när bilden på en klänning spreds över världen och skapade hätska debatter. Frågan var om klänningen var svart och blå eller kanske vit och guldfärgad.
Sedan dess har det med jämna mellanrum dykt upp bilder på varierande föremål med omtvistade färger. Var den vit eller blå? Ett år senare tvistade man om färgerna på en byrå och ett par skor. Men går det över huvud taget att föra en meningsfull debatt om ett föremåls färger mellan talare av olika språk? Anders Steinvall är lektor i engelska vid Umeå universitet. Han är också aktuell som redaktör för Cultural history of color , ett verk i sex volymer som utkommer i vår.
Vi synar färgorden
Han berättar varför färgdebatter är så komplicerade. Dels gör olika ljusförhållanden att vissa färgpigment framträder mer eller mindre tydligt, dels innebär vårt varierande färgseende att vi kan uppfatta färger på olika sätt. Och ännu svårare blir det att överföra dem mellan språk, säger Anders Steinvall. Han förklarar att sammanhanget ibland kan kräva ett precist färgord. Använder man sig av de så kallade grundläggande färgorden brukar man kunna kommunicera mellan olika språk utan problem.
Men ofta sker färgdebatterna i gränslandet mellan färgkategorier eller där språk har lite olika färgindelningar. Till exempel skulle färgdebatten om klänningen se väldigt annorlunda ut hos danifolket i Papua Nya Guinea.
Antifärgen svart: en tidlös favorit
I danispråket finns nämligen bara två färgtermer: mola och mili , som delar in färgspektrumet i ljusa och varma, respektive mörka och kalla färger. En diskussion om huruvida ett föremål är blått, grönt eller svart skulle där inte uppstå på samma sätt som i Sverige, eftersom alla dessa färger benämns med en och samma term: mili. Danifolket skulle däremot kunna ha olika åsikter i frågan om klänningen och handväskan egentligen är mola eller mili.
Språkets inflytande på indelningen av färger syns också i berinmospråket, som även det talas i Papua Nya Guinea. Där gör man ingen åtskillnad mellan färgerna blått och grönt. Större delen av det gula spektrumet kallas för wor på berinmo, men vissa gula nyanser faller in under wap. I viss utsträckning verkar det därmed som att kategoriseringen av färger är godtycklig. Svenskar kanske tycker att berinmofolket är märkligt som kallar blått och grönt för samma sak — men de tycker förmodligen att vi är lika märkliga som kallar två av deras färger för gult.
Många har lärt sig att regnbågen består av sju färger: röd , orange , gul , grön , blå , indigo och violett. Men eftersom regnbågen består av ett kontinuerligt färgspektrum, utan några egentliga skiljelinjer, så är detta inte riktigt sant. I stället har man gjort sju mer eller mindre godtyckliga nedslag i spektrumet. Man hade lika gärna kunnat göra bara två nedslag, eller fem, eller tjugo. Men helt godtyckligt är det inte.
Forskning har visat att världens språk följer vissa universella mönster vad gäller färgkategorisering. Det förmodligen mest inflytelserika verket inom ämnet är antropologen Brent Berlins och lingvisten Paul Kays Basic color terms från , där de med exempel från språk världen över kartlägger hur och i vilken ordning de grundläggande färgtermerna växer fram. De konstaterar att det finns sju distinkta färgnivåer inom vilka alla världens språk kan placeras.
Oavsett vilken nivå ett språk tillhör är dock färgseendet och förmågan att se skillnader i färger troligtvis likartad hos alla människor. Det är inte möjligt att säga något specifikt om människors förmåga att se färgnyanser enbart baserat på vilka färgord i som finns i deras språk. Alla kända språk gör en distinktion mellan ljust och mörkt, så två färgtermer är det minsta ett språk har. Hit hör danispråket.
Efter det sista steget får vi ihop de elva grundläggande färger som finns i de flesta stora språken i världen. Sedan tillkommer förstås hundratals mer eller mindre ovanliga färgtermer, som cerise och turkos i svenskan, samt variationer på de grundläggande färgerna, som smaragdgrön , mörkblå och senapsgul. Vissa revideringar har gjorts i Brent Berlin och Paul Kays språkindelningar och observationer de senaste decennierna — framför allt är det över huvud taget svårt att på ett kategoriskt sätt kartlägga hur färgtermer används i olika kulturer.
Men deras idéer är fortfarande aktuella, menar Anders Steinvall. Deras resultat har inspirerat till hur många studier som helst på området, och teorin lever i allra högsta grad och utvecklas hela tiden. Det finns också fortsatt kritik och ifrågasättanden, precis som det alltid ska finnas inom vetenskapen, men det är också detta som driver vår förståelse av språk, kategorisering och perception framåt.
De språk som skiljer sig mest från färgindelningen i svenskan hittar man alltså i små samhällen på isolerade platser i världen. Men det finns också intressanta skillnader mellan de större språken.