Bagarmossen tunnelbana historia
Stockholms tunnelbana sägs vara världens längsta konstutställning - kilometer lång. Att resa med tunnelbanan är som att resa genom en spännande historia som sträcker sig från talets konstnärspionjärer till nutidens konstnärliga experiment. Drygt 90 av de tunnelbanestationerna i Stockholm har utsmyckats med skulpturer, mosaiker, målningar, installationer, ristningar. Stockholms tunnelbana är ett kilometer långt tunnelbanesystem som betjänar Stockholm med förorter.
Tunnelbanan ägs av Region Stockholm. Enheten Trafikförvaltningen ansvarar för det nuvarande tunnelbanenätet under varumärket SL och enheten Förvaltning för utbyggd tunnelbana ansvarar för utbyggnaden av tunnelbanenätet. Antalet stationer i bruk är , fördelade på de tre delsystemen Gröna , Röda och Blå linjen. Den första tunneln, under Södermalm , togs i trafik med spårvagnar den 30 september och invigdes för tyngre tunnelbanetåg 1 oktober tillsammans med en delvis nybyggd sträcka i ytläge till Hökarängen i södra Stockholm.
Den senaste utbyggnaden skedde , genom tillkomsten av en tunnelsträcka mellan Bagarmossen och närbelägna Skarpnäck. Stockholms tunnelbana är i banlängd det e längsta systemet i världen, enligt en sammanställning omfattande olika typer av metrosystem inklusive tunnelbanor.
Tunnelbanan
Antalet resor är cirka miljoner per år , [ 5 ] vilket enligt ovanstående jämförelse ger e plats i världen. Mot talets slut började villaförstäder enligt anglosaxisk modell att ta form kring Stockholm. Dessa kunde sammanlänkas med staden genom särskilda ångdrivna förstadsbanor, såsom Djursholmsbanan och Saltsjöbanan. Det gjorde det möjligt att även köra förstadsspårvagnar in till centrala staden. För SNS:s trafik till förstäderna bildades två nya bolag som byggde Brommabanan respektive Råsundabanan.
Vidare kunde spårvagnar från Södra Lidingöbanan och Norra Lidingöbanan genom avtal fortsätta på innerstadsspårvägarna, från via Lidingöbron. I samband med att SNS:s koncession för innerstadsspårvägen löpte ut önskade Stockholms Stad att överta den nu lönsamma spårvägen. För ändamålet bildades Stockholms Spårvägar , SS, som från och några år framåt övertog de spårvägar som fanns inom stadsgränserna, vilka nyligen expanderats genom inkorporerandet av Bromma och Brännkyrka.
Resultatet blev ett omfattande nät av spårvägar och förstadsbanor. Vidare planerades ytterligare villaförstäder i bland annat Södra Ängby och Örby. Detta gjorde att man insåg att den expanderande spårvagnstrafiken inte skulle få plats på gatorna. Redan presenterades ett förslag om underjordisk bana från Stockholms idrottspark till Stadshagen på Kungsholmen, [ 9 ] restes ett förslag om att leda trafiken från Enskedebanan i tunnel, och under hela talet genomfördes utredningar för olika tunnelbanor under staden.
När Örbybanan öppnade blev tunnelfrågan än mer angelägen och samma år tillsattes års trafikkommitté under ledning av borgarrådet Yngve Larsson. Kommittén framlade sitt betänkande om Södertunneln och Slussen den 5 februari , och den 30 mars fattade stadsfullmäktige beslutet att bygga Södertunneln ; stadens första "underground", tunnelbanan Slussen-Skanstull [ 10 ] Kostnaden för tunneln beräknades till 4,5 miljoner kronor, [ 11 ] och sprängningsarbetena påbörjades under hösten samma år.
Trafiken utfördes till att en början med det som idag ofta benämns premetro , det vill säga helt separerad trafik med spårvagnar delvis i tunnel. Det är också från denna tid som själva namnet "Tunnelbanan" stammar. De ursprungliga tre stationerna på Södermalm — Slussen , Södra Bantorget numera Medborgarplatsen och Ringvägen numera Skanstull — skyltades vid entréerna med ett " T " i en cirkel. Arkitekt för de två första underjordiska stationerna "Ringvägen" och "Södra Bantorget" var Holger Blom.
Förebilden var Berlins U-bahnstationer med delvis synliga stålkonstruktioner strax under gatunivån och väggarna klädda i ljusgult kakel.
Flera ytterligare sträckor som tunnelbanan idag använder tjänstgjorde som spårväg innan det blev tunnelbana där. Endast gröna och röda linjerna har sådana sträckor. Förutom tunneln under Södermalm gäller det:. En del andra förortsspårvägar övergavs till exempel till Mälarhöjden eftersom de hade för mycket gatuspår och det var för mycket hus. Flera av dessa sträckor ersattes med tunnelsträckor en bit ifrån. Byggkraven ökade med tiden så att röda linjen fick mer tunnel och mindre ombyggd spårväg än gröna, medan blå linjen nästan bara fick tunnel.
Ur detta växte ett koncept för kommunalt byggande fram som innebar att inte bara villor längre skulle finnas i förstäderna. Istället skulle kommunala bostadsbolag bygga nya förstäder med flerfamiljshus. Detta innebar att tunnelbaneplanerna behövde skalas upp. En omfattande debatt som skar tvärs igenom de politiska partierna tog vid, men satsningen på en storskalig tunnelbana kunde genomföras i tämligen stor enighet bland de inflytelserika aktörerna i staden.
Tunnelbanan sågs som den bästa lösningen både på stadens bostadsfråga och tilltagande trängsel på innerstadens gator. Stadsbyggnadsborgarrådet Yngve Larsson var den främste arkitekten bakom denna lösningsstrategi. Under mellankrigstiden beredde han först vägen för tunnelbaneutbyggnaden på många olika sätt, och därefter bidrog han till att skapa en bred enighet kring tunnelbanevisionen.
Bagarmossen
Principbeslutet att gå vidare med utbyggnaden till ett storskaligt tunnelbanesystem togs av Stockholms stadsfullmäktige Beslutet grundades på planerna från års trafikkommitté och års utredning Tunnelbanedelegerade , och innebar att den södra förortsbanan skulle förlängas till Norrmalm och där kopplas samman med den västra genom en tunnel under Sveavägen. Den stora debatten ägde rum den 16 juni med stadsbyggnadsborgarrådet Yngve Larsson för och finansborgarrådet Zeth Höglund emot som huvudkontrahenter.
Larssons förslag vann omröstningen med 61 röster mot Huvudattacken mot stadskollegiets spårvägslinje ledes alltså av herr Z.